Göteborgska

Dialekt

Av göteborgskan har funnits och finns fortfarande mer eller mindre tydliga språkliga varianter.
Liksom i andra dialekter i västra Sverige uppvisas i göteborgskan en övergång framför vissa konsonanter och konsonantförbindelser av kort i till kort e och kort y till kort ö, som i orden sella 'sillen' och fesk 'fisk' respektive tökka 'tycka' och nötta 'nytta'. Långt i och långt y kan hos vissa talare artikuleras avsevärt förträngda, vilket resulterar i "väsande" uttal. Uttalen närmar sig därmed s.k. viby-i resp. viby-y i ord som lita 'liten' och myra 'myra'. Dessutom finns det en tendens till diftongering av de nämnda långa vokalerna. Den karakteriseras av ett kort e-förslag framför långt i (ofta dess väsande variant) [f^εint] . Hos personer som talar genuin göteborgska kan man vidare registrera en tendens till övergång av ä till a framför j i orden mej (mig), dej (dig), sej (sig), nej och säja (säga). Denna övergång tycks inte förekomma i granndialekterna, men är välbekant i sydsvenska mål. Även framför r eller r-förbindelse kan ä övergå till a, t.ex. i ordet farja 'färja'. I rätt många ord övergår hos en hel del göteborgstalare äldre kort å till kort ô, ett ljud mellan ö och å, t.ex. i orden hôlla 'hålla' och pôtta 'potta'. Såsom långt finns en öppnare och en slutnare variant av ö. I ord som höna och lördag (uttalade hô:na resp. lô:da) uppvisas ett öppnare uttal. I ord som grön och gröt förekommer båda ö-varianterna. I göteborgska används ett mellanljud mellan a och å (ett s.k. göteborgs-a eller masthuggs-a) för långt a i en hel del ord, men långt a kan i vissa ord även uttalas öppet, t.ex. i ordet galen, vilket uttalas med ungefär samma a-ljud som i rikssv. katt. Kort a uttalas i en del ord mer slutet (alltså med ungefär samma kvalitet som rikssv. mat), t.ex. i kasta, svatt (svart), fassan (farsan) och kammen.